Grät en skvätt på tjejernas skiathlon från Sochi, när BritaJ-N låg med långt framme ett tag, stortjöt när Kalla ryckte och vann en silvermedalj. Fällde nån liten tår när Hellner lade beslag på silver i sin skiathlon.
Några tårar till i helgen när svenska nationalsången spelades gör våra stafettlag.
Såå lätt till tårar när någon gör nåt extra.
Ikväll har jag lyssnat på fyra olika personer som pratat om sin passion.
Först ut var underbara Louise Hoffsten, hårt drabbad av MS men som inte ger upp sin passion för musiken. Hon spelade lite munspel och sjöng några snapsvisor, och fick sen hjälpas av scenen för att hon knappt kan gå. Älskar hennes musik.
Monica pratade med henne i pausen
Näst på tur var Sebastian Boudet om sin passion till bröd, surdegsbröd. Tar sex minuter att göra, men de minuterna måste spridas på ett dygn .....
Köpte hans bok, och det gjorde även Carina som pratade med honom
Kolla in hennes hemsida carolinelarsson.eu
Och sen kom hon, den skånska negern. Ja hon kallade sig så själv, Marica Carlsson. Och oj vad hon fick oss alla 800 på Chinateatern att gråta, av skratt!!!
Vilken människa att bjuda på sig själv och brinna för sin passion.
Tårar av medlidande och glädje fälldes ikväll, skönt med hela känsloregistret.
På lördag kommer jag att gråta när jag passerar klockstapeln i Mora och får syn på Vasaloppsmålet.
För femte gången ska jag passera den med skidor under fötterna, lika stort varje gång.
Förhoppningsvis ska jag må bra efteråt också, det gjorde jag inte senast....
Nk måste jag sova, telefonmöte med japaner och kineser klockan åtta imorn