Tjejvasan

Nu har jag avverkat sträckan mellan oxberg och Mora på skidor för femte gången . 
Väldigt nöjd med mig själv. Stressigt värre att försöka få till fäste inför start, men min private vallare lyckades inte den här gången :( 
Helt utan fäste när jag startade, så bad en man om fäste redan uppe i oxberg, 2 km från start. 
Han vallade, men inte vart de bättre fäste för det. Bara att staka på. Tog mig till hökberg med ett ständigt leende på läpparna. 
Väl i hökberg, efter 1 h och 20 min, var det kö till vallaservice och jag beslöt mig för att fortsätta staka och saxa. Efter hökberg är det ju mer utför. Tjoho vad det gled. Tror jag hade bästa glidet i hela startfältet, ingen gled iallafall förbi mig. Insåg att jag inte skulle klara målet på tre timmar. 
När det väl blev motlut, och där stod två killar från swix vallaservice och ingen kö, bad jag om fäste igen. 
De lyckades lägga fäste som räckte en km!!! 
Fram med Stakmusklerna som nu började bli lite korta. Nynnade en snutt av student sången för mig själv " fy f-n va jag e bra, fy f-n va ja e bra....osv"
I Läde  hade jag egen hejaklack, Hanna, Janet och Peter, härliga vänner det :) som står i timmar och väntar på
Nån som bara drar förbi som ett jehu, ja de va iallafall så jag kände mig. ...
I eldris drack jag både blåbärssoppa, energi dryck och vatten, och fick skidorna vallade i en maskin. 
Och oj så bra det blev, fäste så att jag kunde vila Stakmusklerna lite genom att hjälpa till med frånskjut med benen. Nu löd studentsången igen i mitt huvud, hihi
Strax före upploppet såg jag på en tv-skärm att jag faktiskt hade chansen att nå målet på tre timmar. Full fart, hakade ihop med en brutta, och med våra stela ben blev det krångligt att sära på oss, men sen full fart igen. 
På upploppet hade jag ännu mer fans, förutom Janet och gänget , skymtade och hörde jag jan, Josefin och familjen Tärnström. Ingen tid att vila, full fart,  blev 3.01 som sluttid. Slog min gamla bästatid iallafall , och mådde bra och var lycklig. Kan man ju inte säga om senaste gången jag åkte, gick in i väggen och blev sjukskriven i flera dar. 

Just nu funderar jag på att åka engadin ski marathon i Schweiz nästa år. 42 km skate i mestadels platt terräng i alpernas sol låter väl härligt. Hoppas min vallare vill följa :) 

Bjuder på bild från före start på mig själv i coolaste glasögonen, Carina och Josefin 

Samt en bild från min startfålla strax före start. Henne SKA jag slå!!!!



Att välja väg

Lyckats med en del lyckade vägval den senaste veckan. 
Pga strul med stugbokning osv för Carina, tyckte jag det var bättre om hon åkte tjejvasan än kortvasan. 
Förmodligen sparade hon in en timmes skidåkning på det. Vädret under fredagens kortvasan var bedrövligt, och det var riktigt grisföre i spåret. Bättre car det på lördag, mer om det senare, 
Åter till vägval. På väg mot Mora hörde vi om en olycka som delvis spärrade den väg vi skulle åka från Falun, så vi åkte om Borlänge istället och slapp bli stående i Grycksbo. 
Väl i noret var det dock stopp, i vanlig ordning. Kö från rondellen och in mot Mora, vi åkte över bron och svängde direkt vänster. Lyckat drag, bara att susa förbi hela kön fast på andra sidan järnvägen, och slank ifrån  en halvtimme i bilkö återigen. 

Hann se sisteman i kortvasan gå i mål strax efter sju. Det är väl de som går i mål då som är de stora kämparna. De hade ju åkt de tre milen på minst sju timmar, sista start var ju tolv, men de här kan ju ha startat ännu tidigare. 

Återkommer med rapport om tjejvasan, nu ska huvud och kropp vila 😊

Många tårar

Jag har lätt att fälla  tårar. 
Grät en skvätt på tjejernas skiathlon från Sochi, när BritaJ-N låg med långt framme ett tag, stortjöt när Kalla ryckte och vann en silvermedalj. Fällde nån liten tår när Hellner lade beslag på silver i sin skiathlon. 
Några tårar till i helgen när svenska nationalsången spelades gör våra stafettlag. 
Såå lätt till tårar när någon gör nåt extra. 
Ikväll har jag lyssnat på fyra olika personer som pratat om sin passion. 
Först ut var underbara Louise Hoffsten, hårt drabbad av MS men som inte ger upp sin passion för musiken. Hon spelade lite munspel och sjöng några snapsvisor, och fick sen hjälpas av scenen för att hon knappt kan gå. Älskar hennes musik. 
Monica pratade med henne i pausen


Näst på tur var Sebastian Boudet om sin passion till bröd, surdegsbröd. Tar sex minuter att göra, men de minuterna måste spridas på ett dygn .....
Köpte hans bok, och det gjorde även Carina som pratade med honom 

Sen förstår ni, pratade en tjej som jag aldrig hört talas om innan, Caroline Larsson. Hon var vid tjugo års ålder en lovande golftalang, men som vid tjugotvå års ålder tvingas amputera sitt högra ben ovanför knät. Fattar inte hur nån som gått igenom det hon gjort kan va så positiv. Men alla har ett val, i allt du gör har du ett val! 
Kolla in hennes hemsida carolinelarsson.eu


Och sen kom hon, den skånska negern. Ja hon kallade sig så själv, Marica Carlsson.  Och oj vad hon fick oss alla 800 på Chinateatern att gråta, av skratt!!!
Vilken människa att bjuda på sig själv och brinna för sin passion. 
Tårar av medlidande och glädje fälldes ikväll, skönt med hela känsloregistret. 

På lördag kommer jag att gråta när jag passerar klockstapeln i Mora och får syn på Vasaloppsmålet. 
För femte gången ska jag passera den med skidor under fötterna, lika stort varje gång. 
Förhoppningsvis ska jag må bra efteråt också, det gjorde jag inte senast....

Nk måste jag sova, telefonmöte med japaner och kineser klockan åtta imorn