Helt oförberett.
Kände mig snuvig o lämnade kontoret för att inte smitta de andra.
Tog med datorn för att kunna jobba hemma.
Trodde jag ja.
Istället har jag legat i sängen. Utan kraft att ens snyta mig. Haft en handduk bredvid huvet som snoret fått rinna ner i.
En annan handduk, en blöt och kall en, över huvud och ögon för att dämpa huvudvärken. En huvudvärk som inte ens Alvedon och Treo tillsammans rått på.
Nära o kära som handlat det jag bett om och levererat i trappuppgången. Nu pratar vi inga storstilade maträtter utan sånt som mineralvatten, proviva och Treo.
Igår när solen sken drömde jag om att kunna gå ut en sväng. Öppnade balkongdörren, sen var krafterna slut.
Men idag hörni, på den fjärde dagen, då har jag återuppstått.
Långt ifrån mitt forna jag men ändock på benen. Ett halvt tunnbröd med och ost o ett glas mineralvatten till frukost, äntligen lite näring.
Nu sitter jag i solen vid vattnet och njuter.
En 2km promenad tog 45 minuter, men jag klarade det.
Samtidigt tänker jag att det inte är ett dugg synd om mig.
Tänker på en bekant som just nu ligger o kämpar i respirator. Hennes dotter uppdaterar varje dag sin mors Facebook. Ser inte lovande ut, men hoppas hoppas att hon orkar kämpa sig igenom även denna infektionen.
